fredag 7 maj 2021

 PROLOG


3 månader tidigare


Borgen Fărănume hade sin enorma storlek till trots en märklig förmåga att förbli osynlig där den låg mitt i Hoia Baciu skogen i nordvästra Rumänien. För längesedan en plats full av liv och rörelse, men nu vilade en dyster glömska över stenväggarna och det som en gång var fanns inte mer. 

 Fönstren var tillbommade och skogens krokiga träd sträckte sig allt närmare och skulle till slut bli som ett med byggnaden. Det fanns de djärva, som i tron att borgen var tom och övergiven, hade försökt ta sig in och aldrig setts till igen. De äldre i lokalbefolkningen, som mindes legenderna om den släkt det inte pratades om längre, rådde alla att hålla sig ifrån både skogen och borgen. Och nu var det längesen någon hade vågat sig in.

 Kanske var det omöjligt för sinnet att tänka sig att det bodde någon där inne, men sanningen var den att under dess tusenåriga historia hade borgen aldrig varit obebodd. Och var det inte än.

 Just denna natt hände det sig att Gabriel, en av dem som kallade Fărănume sitt hem, vaknade av att han frös något alldeles förskräckligt. Alldeles klarvaken blev han när han insåg att han inte längre låg i sin varma säng, utan stod i en mörk korridor. När han hörde vattnet droppa längs väggarna och förstod vart han befann sig spred sig en isande rädsla i kroppen.

 Ingen gick någonsin ner i de gamla kryptorna, det hade de varnat honom för sedan första dagen han anlände. Trots att relikerna av heliga män låg begravda djupt under jord, var det inte en fridfull plats utan det pratades om hur människor drivits till vansinne i mörkret.

 Facklorna, som flammade i sina metallspännen på stenväggarna, fick korridoren att verka spöklik. Om ingen någonsin besökte kryptorna, varför hölls de då brinnande?

 Han förstod inte ens hur han hade hittat ner hit. Kunde man gå i sömnen så där länge?

  Innan han hunnit tänka ytterligare på hur han hade hamnat just här och hur han skulle kunna hitta vägen tillbaka, hördes ett ljud. Som om någon drog ett djupt andetag och andades ut. Ett susande svepte förbi honom och viskningen som följde fick något kallt att krypa upp längs ryggraden.

“Hitta flickan av mörkret.”

“Vad?” viskade han och ryckte till när facklan fladdrade på väggen.

“Hitta flickan av mörkret,” upprepade den kusliga rösten. “Hitta Eira Martell.”

 Eira Martell. Det lät underligt när han upprepade det tyst för sig själv. Dock gick en skälvning genom honom, som om namnet betydde något. 

 Han stod stilla för att se om viskningarna skulle fortsätta, men det enda som hördes var hans egna snabba andetag. Vems var rösten? Vad det än var måste han berätta för Erebus. Han kände på sig att att det han just hade hört kunde vara viktigt.

 Instinktivt började han gå åt höger och han rörde sig fort genom de vindlande gångarna. Hjärtat bultade hårt i bröstet och då och då fick han för sig att någon rörde sig bakom honom. Men när han vände sig om låg korridorerna öde.

 Kanske var det passande att det skulle finnas någon slags begravd hemlighet i en borg som Fărănume, funderade han. De hade berättat för honom att borgen byggdes redan på tusentalet och med en så lång historia bakom sig kunde vad som helst finnas gömt. Han var inte ens säker på om han hade sett allt av borgen än.

 Första gången Gabriel hade stirrat upp på de massiva stenväggarna och tinnar och torn som sträckte sig så långt ögat kunde nå hade han fått en känsla av att ha rest flera hundra år tillbaka i tiden. Och det fanns en uråldrig tystnad i rummen. Inget knarrade eller knäppte. Allt var stilla. Fram tills inatt.

 Äntligen såg han trapporna som ledde upp till borgen och väl där uppe hann han knappt dra ett djupt andetag, förrän han hörde steg bakom sig. Nackhåren reste sig när han insåg att det var Erebus själv. Den långe gestalten blev stående i korridorens dunkel ett ögonblick innan han fortsatte fram till Gabriel. 

“Något har hänt”, sade Erebus mjukt.

 Det fårade ansiktet avslöjade ingenting, men Gabriel såg att något glimmade till i de grå ögonen. I nattens ljus hade de samma färg som en mörk isvak. 

“Följ med mig, Gabriel”.

 Erebus gick åt andra hållet och Gabriel skyndade efter. Han svalde när han insåg vart de var på väg. Erebus privata domäner. Där hade han bara varit en enda gång, när han för första gången steg in i Fărănume, hungrig och trött.

 Erebus öppnade den stora porten och rummet spred ut sig framför dem. Det var som Gabriel mindes det.

 Stengolvet var täckt av en enorm, persisk matta i purpur med gyllene trådar som bildade mönster av en stor, ihoprullad orm. I skenet från eldstaden glimrade trådarna som spunnet guld. Överallt syntes böcker. De täckte mer eller mindre hela skrivbordet, stod i höga staplar på bordet borta vid fönstret och i bokhyllorna trängdes de huller om buller. 

 Ovanför Erebus skrivbord hängde en oljemålning av en man med ett avlångt ansikte och med ögon som forskande kisade mot konstnären. Bakom honom syntes skogar och en natthimmel med tindrande stjärnor. Han var klädd i samma mantel som den Erebus bar. Gabriel visste att manteln endast fick bäras av de som på riktigt var invigda i brödraskapet och han väntade ivrigt på sin egen. Han fantiserade om dess mjuka tyngd över axlarna, det sammetslena, svarta tyget och hur det skulle kännas att spänna fast den i det där märkliga spännet. Han visste fortfarande inte vad det föreställde, men någon sorts mytologisk best med vidöppna käftar, som bet tag i sin egen svans.

 Erebus stängde dörren och ansiktet hårdnade när han vände sig om.

“Du var nere i kryptorna, trots att du vet att det är strängt förbjudet. Varför?”

 Gabriel svalde igen, men rätade på ryggen och mötte Erebus blick med allt det mod han kunde uppbåda.

“Jag minns bara att jag somnade och när jag vaknade stod jag där nere utan att veta hur.”

 Erebus tunna läppar särades en aning då han andades in.

“Jag var på väg att gå tillbaka till mitt rum då jag hörde viskningar. De sa åt mig att hitta flickan av mörkret. Och sedan ett namn.”

 Gabriel såg skiftningen. Ansiktets rynkor slätades ut och plötsligt såg Erebus ut som en ung man som precis fått höra att han hade vunnit högsta vinsten.

“Ett namn?” upprepade han och händerna kramade stolsryggen han stod bakom.

“Eira Martell.”

 Erebus stirrade som hypnotiserad framför sig innan han nickade sakta och blicken han sedan fäste på Gabriel innehöll något som han hade aldrig hade sett förr. Var det vördnad?

“Sökaren”, mumlade han. “Det är du som är Sökaren. Att jag inte har sett det förr…”

“Vad betyder...?” började Gabriel men Erebus höll upp handen och rörde sig mot ett av de tillbommade fönstren. 

“Det har pratats om en Sökare i vår ätt”, sade han och bröt av en av plankorna med förvånansvärd styrka. “Den som med medfödd förmåga kan förnimma flickan av mörkrets existens. Ett nära band i hundratals år… ett obrytbart band.”

 Gabriel lyssnade tyst. Det kändes svindlande att han skulle kunna vara något så speciellt som en Sökare. Han var ju endast en övergiven barnhemsunge som flytt från sitt eget mörker… Han ryckte till vid minnet av den livlösa kroppen i gruset och ögonen som tittade men inte längre såg. 

“Du har möjligen väckt en trehundrafemtio år gammal profetia till liv”, sade Erebus, som om han inte riktigt kunde tro på det själv. “Många gånger har jag tvivlat på om jag skulle få uppleva det innan jag dör.”

 Gabriel förstod ingenting, men insåg att han på mindre än ett par minuter hade hamnat i den innersta cirkeln. Äntligen.

 Erebus lyfte en gammal stjärnkikare närmare den lilla öppningen i fönstret och tittade in i linsen. Med en penna rafsade han ner ett par anteckningar och stegade sedan iväg och drog ut en stor, svart bok ur hyllan. Han bläddrade länge tills han fann det han sökte och lät fingret glida över texten.

 När han var klar stirrade han på Gabriel med öppen mun utan att säga något. Hans blick tycktes flamma till och ansiktet var fullt av beslutsamhet.

“Flickan av mörkret kommer att leda oss till grimoaren”, sade han till sist och drog handen genom det långa, grå håret.

 Gabriel stelnade till och minnet av den gamla spåkvinnan fladdrade förbi. Nyckeln till ditt förflutna ligger i en bok. En grimoar…

Hon hade haft rätt. Hela tiden.

“Vad händer nu?” stammade han.

“Vi ska bege oss till Sverige…”

Erebus drog ett djupt andetag.

“… och hitta Eira Martell.”